West Coast Guitar Killers

  • En söndag som denna tänkte jag dela med mig lite utav dagens skivlyssning och bjuda på två instrumentala rökare ifrån Los Angeles 60-tal.

    12787053_1298715940145867_643480199_o
    PEE WEE CRAYTON – Blues Before Dawn (Imperial)
    V/A – Rockin This Joint Tonite (JSP) (Kid Thomas, Floyd Dixon, Ace Holder)

    Först ut har vi Pee Wee Crayton, ursprungligen från Texas men bosatte sig i LA under 30-talet. Pee Wee är ett av de större namnen när det kommer till West Coast och Jump Blues. Han tog lärdom och formades utav både T-Bone Walker och Charlie Christian men skaffade sig en egen unik stil som var ganska aggressiv, spontan och sparsam. Pee Wee hamnade 1:a på Billboardlistan för R&B med sin fantastiska Blues After Hours 1948. En fantastisk instrumental som alla bluesintresserade gitarrister bör kolla upp. Skivan på bilden är en samling utav låtar som Pee Wee spelade in under 50-talets mitt i New Orleans, med en Stratocaster som han fått utav Leo Fender himself. Det sägs att Pee Wee var den första bluesgitarristen som spelade med en Stratocaster, jag har till och med hört att detta var första gången en Stratocaster spelades in överhuvetaget. Jaja, här kommer den

    Låt nummer två. Den andra yxmannen ifrån Los Angeles vi idag tar en titt på är ingen annan än The Gangster of Love – Johnny Guitar Watson. Även han en Texasfödd som kom till Los Angeles på 50-talet för att briljera. Innan Johnny Guitar blev en Disco-Soul artist med guldtänder och pimphat som sjöng om ”Funky Mamas” var han en stort namn inom Los Angeles bluesscene, som spelade med folk som Amos Millburn och Floyd Dixon. Johnny hade en helt galen och distinkt stil som kunde bestå av lite vad som helst. När han river av ett solo vet man inte vad som händer. Staccato-picking, alla möjliga sorters knäppa ackord eller bara en ton spelade på två strängar samtidigt i takt efter takt. Lite som Guitar Slim på tjack. Samlingsskivan på bilden ligger mig varmt om hjärtat då den innehåller b.la 4 svåråtkomliga låtar där Johnny Guitar och Floyd Dixon strålar samman, vad jag vet kan man inte komma över dessa någon annan stans, vilket är väldigt underligt. Floyd’s stadiga boogie woogie piano tillsammans med Johnnys urflippade gitarrspel är helt fantastiskt svängigt tillsammans. Här kommer Johnnys instrumental LATE FREIGHT TWIST, med DET sjukaste bluessolo som spelats in.

    https://www.youtube.com/watch?v=PXT-iMU89xI

Annonser

The Cool Sound of Albert Collins

IMG_20160213_114553

Även om jag skrivit om denna skivan tidigare så kommer återigen några rader här, då jag äntligen fått tag på original lpn av denna gamla klenod. En sann glädje att få stoppa in denna i hyllan, då det är en av mina favoritplattor någonsin och en av de skivor har haft störst inflytande på mitt gitarrspel. I en av kommentarerna ifrån en Disc Jockey på baksidan av konvolutet kallas Albert Collins bland annat för att vara en ”Bad Motor-Cycle”. Om det nu går att personifiera en ”Bad Motor-Cycle” i en bluesgitarrist, så kan jag nog inte annat än att hålla med. Han kallas även för ”The James Brown of Texas”, för sitt pulserande, funkiga och driviga sound. När Albert Collins som ung hörde folk som BB King, Gatemouth Brown och T-bone Walker blev han inspirerad att skaffa sig ett eget sound, som folk kunde identifiera honom med, precis som han kunde med sina hjältar, och det var något han verkligen lyckades med. Varje lick han spelar är ett statement, som säger något. Mr Collins hade verkligen känsla för hur man spelar sparsamt, han lämnar även luckor emellan fraseringarna, något som många bluesgitarrister underskattar. Lyssna bara på slöbluesen ”Dyin’ Flu” där man hör hans ”aaah!” emellan licksen. En riktig gåshudsfaktor. Storheten i denna skivan ligger såklart inte bara i gitarrspelet, utan snarare i helheten, som är så nära perfektion man kan komma med en helinstrumental bluesplatta. Robben Ford har kallat denna plattan för ”The Art of Rythm and Blues” och jag kan inte annat än att hålla med om att detta gott folk, är ett konstverk!

Play it Cool!

12540330_1267373686613426_1611293383_n

FREDDIE KING – Is a Blues Master

Detta Freddie King släpp från ´69 kanske inte ser så mycket ut för världen, och många bluesdiggare har förmodligen bläddrat förbi denna pärla och tänkt ”Freddie King var best när han fortfarande stavade med Y”. Visst, det kan finnas en poäng där. Freddy King var som bäst under tidigt 60tal då han dominerade med sina instrumentala hits så som Hide Away, The Stumble och San-Ho-Zay. Men sakta i backarna! Här har vi en bluesman som inte har speciellt mycket att bevisa, vad han gör här är snarare att bekräfta det som just titeln säger. Även om skivan har en del torra låtar, så är det som är bra – FANTASTISKT bra. Freddie King visar här att han har en känsla som få. Sången, gitarrspelet, tonen och framförallt produktion av King Curtis är fantastisk. Här har vi alltså en översedd, souldränkt bluesplatta ifrån en av genrens största namn. Ge den en chans!

Blues Won’t Let Me Take My Rest

Efter ett längre uppehåll tänkte jag nu börja posta här. Börjar med att skriva lite granna om helgens skivlyssning;

12182332_1220142568003205_1259274846_n

EARL HOOKER – Do You Remember The Great Earl Hooker (Bluesway 1973)
51IN9M5IsTL._SX466_

Att Earl Hooker var en av dom främsta gitarristerna i Chicago på 50 och 60-talet är för den bluesintresserade ingen nyhet. B.B King sa en gång ”To me he is the best of modern guitarists. Period.” Trots komplimanger som dessa så är Earl ganska underskattad, kanske för att han aldrig var någon större sångare, eller för att han helt enkelt blir bortglömd i skuggan av folk som Magic Sam och Freddy king. Skivan på bilden är en återutgåva av Earls debut ”The Genius Of Earl Hooker” som släpptes på Cuca Records 1967(Skivan ovanför). En hundraprocentigt instrumental skiva där Earl Hooker glänser med sin kapacitet för olika stilar. Kanske tillsammans med Albert Collins skivan på bilden, den bästa instrumentala bluesskivan någonsin.

ALBERT KING – Live Wire Blues Power (Stax 1968)

Alberts monster-live från ’68 är en riktig klassiker och ett måste i samlingen. Kanske den raka motsatsen till B.Bs ljuva och lena Live at the Regal. Alberts bitterljuva bändningar kastar dig upp och ner från högt till lågt och låter dig sväva där i mellan, kort och gott – Blues Power!

ALBERT COLLINS – Truckin’ With Albert Collins
mt8PZkpBA9im7zT-VQ-GkHOMtH8

Albert Collins, kanske mer känd som The Iceman eller Master of the Telecaster gjorde ett gäng riktigt framgångsrika skivor på Alligator Records under 70 och 80talet, men Albert Collins debuterade redan ’65 med skivan The Cool Sound of Albert Collins (Skivan ovanför). En samling av singlar som spelades in på TCF under början av ’60talet. Den kändaste av dessa må vara Frosty. Det är till största delen instrumentaler, som kan påminna en hel del om de som Freddy King gjorde för King Records. Skivan på bilden är en återutgåva av Alberts debut, släppt på Blue Thumb Records 1969. En fantastisk skiva med fantastiskt bra gitarrspel och fantastiskt bra ton. En Telecaster igenom en Bassman och en ung Albert Collins, detta får man inte missa!

Helgsskörd

DSC_0189

Lightnin Hopkins – The Blues 

Släppt 1965 på Mainstream Records och innehåller några utav Lightnins bästa låtar från tidigt 50tal så som Hello Central och Coffee Blues.

T-Bone Walker – Singing the Blues

En utav 3 samlingsskivor släppta på Imperial Records under tidigt 60tal med T-Bones kanske bästa sidor inspelade för Imperial under 50talet.