West Coast Guitar Killers

  • En söndag som denna tänkte jag dela med mig lite utav dagens skivlyssning och bjuda på två instrumentala rökare ifrån Los Angeles 60-tal.

    12787053_1298715940145867_643480199_o
    PEE WEE CRAYTON – Blues Before Dawn (Imperial)
    V/A – Rockin This Joint Tonite (JSP) (Kid Thomas, Floyd Dixon, Ace Holder)

    Först ut har vi Pee Wee Crayton, ursprungligen från Texas men bosatte sig i LA under 30-talet. Pee Wee är ett av de större namnen när det kommer till West Coast och Jump Blues. Han tog lärdom och formades utav både T-Bone Walker och Charlie Christian men skaffade sig en egen unik stil som var ganska aggressiv, spontan och sparsam. Pee Wee hamnade 1:a på Billboardlistan för R&B med sin fantastiska Blues After Hours 1948. En fantastisk instrumental som alla bluesintresserade gitarrister bör kolla upp. Skivan på bilden är en samling utav låtar som Pee Wee spelade in under 50-talets mitt i New Orleans, med en Stratocaster som han fått utav Leo Fender himself. Det sägs att Pee Wee var den första bluesgitarristen som spelade med en Stratocaster, jag har till och med hört att detta var första gången en Stratocaster spelades in överhuvetaget. Jaja, här kommer den

    Låt nummer två. Den andra yxmannen ifrån Los Angeles vi idag tar en titt på är ingen annan än The Gangster of Love – Johnny Guitar Watson. Även han en Texasfödd som kom till Los Angeles på 50-talet för att briljera. Innan Johnny Guitar blev en Disco-Soul artist med guldtänder och pimphat som sjöng om ”Funky Mamas” var han en stort namn inom Los Angeles bluesscene, som spelade med folk som Amos Millburn och Floyd Dixon. Johnny hade en helt galen och distinkt stil som kunde bestå av lite vad som helst. När han river av ett solo vet man inte vad som händer. Staccato-picking, alla möjliga sorters knäppa ackord eller bara en ton spelade på två strängar samtidigt i takt efter takt. Lite som Guitar Slim på tjack. Samlingsskivan på bilden ligger mig varmt om hjärtat då den innehåller b.la 4 svåråtkomliga låtar där Johnny Guitar och Floyd Dixon strålar samman, vad jag vet kan man inte komma över dessa någon annan stans, vilket är väldigt underligt. Floyd’s stadiga boogie woogie piano tillsammans med Johnnys urflippade gitarrspel är helt fantastiskt svängigt tillsammans. Här kommer Johnnys instrumental LATE FREIGHT TWIST, med DET sjukaste bluessolo som spelats in.

    https://www.youtube.com/watch?v=PXT-iMU89xI

Annonser