Eddie Taylor 1923 – 1985

Har man någon gång hört Jimmy Reed så har man samtidigt hört Eddie Taylor. En av de mest översedda bluesmän från Chicago. Med sin backup gitarrist Jimmy Reed gjorde han 1953 en audition för Vee-Jay Records, som istället ville ha ombytta roller med Jimmy Reed som frontman och Eddie som rytmgitarrist, och det var så denna legendariska duo blev till. Eddie Taylor låg till stor del bakom hela det grooviga soundet på skivorna som Vee-Jay gav ut under Jimmy Reeds namn. Han lärde inte bara Jimmy Reed att spela gitarr, utan arrangerade och styrde i gruppen såväl. Han backade även upp artister som John Lee Hooker, Elmore James, Sunnyland Slim och John Brim.

1955 börjar han spela in och ge ut skivor i sitt egna namn på Vee Jay Records, hits så som Big Town Playboy, Looking For Trouble och Bad Boy. Han gav totalt ut 16 titlar under en 10års period. Här står Eddie Taylor som frontman och både sjunger och spelar solon, något han aldrig gjorde med Jimmy Reed. Musiken håller hög klass och framförs precis så som Chicago Blues ska göras. Detta är minst lika bra som Jimmy Reed. Skivan på bilden ”Big Town Playboy” utgiven av Charly 1980 är en av dom få samlingsplattor som täcker över större delens Eddies solokatalog från 50-60-talet. Så har ni missat denna mannens soloverk så är det bara att dyka ner i skivbackarna och börja leta, för detta kan man inte vara utan!

Ett klipp från den fantastiska dokumentären ”Antone’s Home of the Blues” angående Eddie Taylor

Helgens skörd 2.0

Mance Lipscomb – Texas Sharecropper and Songstester

Detta var den första skivan som släpptes på Chris Strachwitz klassiska bolag Arhoolie 1960, som senare spelade in och gav ut skivor av artiser som Lil Son Jackson, Fred Mcdowell, Earl Hooker, Mercy Dee och Lightnin Hopkins.

Jag har känt till denna skivan länge, men aldrig hört den, så det var med stor spänning och förväntan den lades på skivspelaren igår. Vad kan man säga? Texas country blues när den är som bäst, det kan inte gå fel. Mance framför standards så som Goin’ Down Slow och Baby Please Don’t Go helt akustiskt och övertygar en hundraprocentigt med känslan av låtarnas handling. En riktig gåshudsframkallare än hans framförande av Blind Lemons Jack ‘o Diamonds, där inget annat än en fickkniv används som slide. Det blir inte mycket mer blues än så här.

Helgens skörd

Vad man hittar i blandbackarna på golvet inne på Dirty Records variera kraftigt, i detta fallet gjorde jag en riktig Bulls Eye.
.

T-Bone Walker – I Get So Weary (Imperial 1985)
George Smith – Blowin’ the Blues (P-Vine 1977.)
George Smith – Oopin Doopin (Ace 1982)

ROBERT JR. LOCKWOOD 1915-2006

Robert Junior Lockwood är enligt mig den mest fulländade och kompetenta blues gitarristen av dem alla. Han var en rytmgitarrist med mycket jazz och ackordskunskap. Han kunde få vilken vanlig blues 12a som helst att bli både intressant och svängig. Han var gitarristernas gitarrist.

”Robert showed Robert Junior, but he wouldn’t show nobody else” – Johnny Shines

Robert Lockwood blev upplärd av ingen mindre än Robert Johnson i Helena, Arkansas då hans mamma hade ett av-och-på förhållande med den mytomspunna blueslegenden. I slutet av 30-talet strålade Lockwood samman med Sonny Boy II, som blev ett av de mest inflytelserika partnerskapet inom blues med deras dagliga framträdande på radioshowen King Biscuit Time, det elektriska soundet var något som inspirerade Muddy Waters och Jimmy Rogers till att göra samma sak i Chicago.  På 50talet kom Lockwood själv till Chicago där han han spelade med Little Walter, John Brim, Sunnyland Slim, Eddie Boyd, Roosevelt Sykes och många fler.

1960 tar han sig till New York med Otis Spann för att tillsammans spela in mästerverket Otis Spann Is The Blues för Candid Records. Skivan är släppt under Spanns namn men Lockwood har lika mycket utrymme. Några utav Lockwoods tidiga sidor för Bluebird från tidigt ’40tal som Little Boy Blue och Take A Little Walk With Me får nytt liv och förenas tillsammans med modernare nummer som My Daily Wishes. Lockwood visar att han bemästrar både country och post-war electric blues.
Candid gav senare ut en minst lika bra skiva vid namn Walking the Blues med överblivet material från samma studiosession. Så har man inte hört (vad man känner till) eller är nyfiken på Robert Junior så är det helt klart dessa två skivor man ska införskaffa.

FRANKIE LEE SIMS 1917-1970

”FrankIe Lee Sims sings and plays the Texas Blues til’ it hurts. His voice is mean as the Texas sun, and his guitar can make a grown man leave his home”

Ja detta är det första man läser om man vänder på konvolutet till denna vinyl utgiven av Specialty 1970, en samling med alla sidor som Frankie spelade in för bolaget under 50talet. Hans gitarr fick mig inte att lämna mitt hem, men visst blev den denna skiva snabbt en favorit. Musiken här påminner till en början om Lightnin’ Hopkins (som var hans kusin). Särskilt då Lightnin’s sidor för Herarld, där han spelar elektriskt. Det är släpiga slönummer eller pulserande boogies, med enbart komp från trummor och ibland munspel. Likt många andra Texas bluesmän går han i spåren av Blind Lemon Jefferson. Det är ingen renodlad Country Blues, men inte heller någon T-Bone eller Gatemouth Brown. Franke befinner sig någonstans emellan, och gör det på sitt egna originella sätt. Under sent 50 tidigt 60-tal efter sin tid med Specialty spelade han in för Ace Records, där det tog en klar vändning åt West Coast soundet med piano, saxofon och fullt ös. Tänk er Guitar Slims onda tvilling. Frankie fick aldrig se sin musik få ett nytt liv med den stora Folk Revivalen på 60/70-talet, utan istället fick möta samma öde som många andra bluesmän från hans tid. Men han blir först ut att uppmärksammas här på min lilla blogg.

GOTEBORGBLUES

Hej till er alla!

Mitt namn är David, jag är 22 år, bor i Göteobrg och arbetar som Golvläggare. Jag har ett stort musikintresse, och framför allt för hederlig gammal blues, och det är just det denna enkla och opretentiösa lilla blogg kommer ägnas åt. Tanken är att jag ska gå igenom olika stilar, musiker och skivor som ligger mig varmt om hjärtat. Och då försöka välja ut sådant som kanske är lite udda.  Trevlig helg!