Idag befinner jag mig på Mönsterås Bluesfestival för att b.la höra och se den fantastiska Junior Watson med sitt band bestående av bland andra Fred Kaplan. Junior Watson är enligt mig den bästa levande bluesartistern och den bästa vita bluesartistern någonsin.

20100429-093916-pic-542919171_4585376_ver1.0_640_480

Tillsamans med Rod Piazza startade han i början av 80-talet Mighty Flyers. Tillsammans med Fabulous Thunderbirds och Hollywood Fats Band var dom mer eller mindre ansvariga för den autentiska bluesens uppsving och revival på 80-talet. Under en tid då Hårdrock och Hockeyklubbs-gitarren dominerade såg dessa då unga män istället  åt gamla Archtopgitarrer och rörcombos från 50/60-talet och slog ett slag för den autentiska bluesen. Dom backade upp  och lärde sig utav folk som Magic Sam, Eddie Taylor, Jimmy Rogers, Freddie King, Buddy Guy, Jimmy Rogers, George Smith och en rad andra.
MI0001769810
Junior Watson har gjort 5 soloskivor och medverkat på närmare 100 skivor som sidoman åt bland annat Jimmy Rogers, George Smith och Kim Wilson. Han är en arbetande musiker som levt och andats blues sen 20-års åldern. Med sina influenser från 40 och 50tal är han en stilkameleont som bemästrar i stort sätt vilken bluesstil som helst. Han fokuserar på tajming och känsla över teknik när han solar och fyller ut med ackord över hela halsen när han kompa. Med referenser från förr bjuder han på en historielektion i blues, med hatten av åt 40 och 50-talets mästare. Minst sagt underhållande gitarrist att titta på.

Annonser

Blind Lemon Jefferson

  

Blindlemonjeffersoncirca1926Blind Lemon Jefferson är ett återkommande namn här på bloggen. Fadern över Texas Blues och en av dom mest inflytelserika Bluesartister någonsin. Blind Lemon spelade in hela 42 låtar för bolaget Paramount records, som var det största bolaget för denna typ av musik på 20-talet. Blind Lemon var något av en stjärna på sin tid och hade egen chaufför och bil. Folk som Lightnin Hopkins och T-Bone Walker ledde han runt på gatorna och fick med sig en stor inspiration ifrån honom.  Som många andra bluesartister från denna tid var han ständigt på resande fot och spelade med folk som bland andra Sonny Boy II, Walter Davis och Leadbelly. Blind Lemons död är något mytomspunnen, han sägs ha frysit ihjäl i baksätet av sin bil då hans chaufför i panik lämnat honom ensam under en snöstor

They were rough. Men were hustling women and selling bootleg and Lemon was singing for them all night… he’d start singing about eight and go on until four in the morning… mostly it would be just him sitting there and playing and singing all night.” 

DSC_0112   

Skivan på bilden är släppt 1957 av Riverside Record.  En klassisk lp med några utav Blind Lemons bästa sidor.

B.B King – Take A Swing With Me

b-b-king-take-a-swing-with-me-71-blue-horizon-lp_1401415
Denna B.B King skiva släpptes på Mike Vernons bolag Blue Horizon 1971. Den innehåller tolv spår inspelade under BBs sex första år hos RPM Records. Detta var första gången detta materialet kom ut på 12″ format.
95138629_6ak
Vad vi hör här är en ung och hungrig B.B King full av inspiration ifrån T-Bone Walker, Blind Lemon och Robert Johnson . Man hör klart och tydligt att han har något han vill bevisa och han satsar fullt ut i varenda ton han spelar. Det är ruffigt och skitigt men ändå professionellt framfört. Det sklijer sig ganska mycket från hans senare sound. Han spelar på en Telecaster igenom en mindre combo med ganska orent ljud. Helt fantastiskt ton. Han spelar fler toner och tar fler chanser än vad BB någonsin gjorde senare. Det finns en viss naivitet i det som gör det spännande. Att bända hela tonsteg är något som det görs friskt utav, och det var just det som så många plockade upp just ifrån dessa RPM inspelningar. Från Otis Rush och Freddie King till SRV och Clapton.

BBs storhetstid var på 60talet när han låg på Crown Records, men vill man höra vart det hela började på riktigt så är det dessa inspelningarna som gäller. Det var något speciellt med dessa bluesartister i deras tidiga stadie. Resan från den djupa södern, att spela på gatorna och det hårda arbetet  låg dom närmre bakom och blev på något sätt ganska påtagligt på dom tidiga inspelningarna. Lyssna bara här på ”Highway Bound”:

Eddie Taylor 1923 – 1985

et-0061

Har man någon gång hört Jimmy Reed så har man samtidigt hört Eddie Taylor. En av de mest översedda bluesmän från Chicago. Med sin backup gitarrist Jimmy Reed gjorde han 1953 en audition för Vee-Jay Records, som istället ville ha ombytta roller med Jimmy Reed som frontman och Eddie som rytmgitarrist, och det var så denna legendariska duo blev till. Eddie Taylor låg till stor del bakom hela det grooviga soundet på skivorna som Vee-Jay gav ut under Jimmy Reeds namn. Han lärde inte bara Jimmy Reed att spela gitarr, utan arrangerade och styrde i gruppen såväl. Han backade även upp artister som John Lee Hooker, Elmore James, Sunnyland Slim och John Brim. DSC_0019

1955 börjar han spela in och ge ut skivor i sitt egna namn på Vee Jay Records, hits så som Big Town Playboy, Looking For Trouble och Bad Boy. Han gav totalt ut 16 titlar under en 10års period. Här står Eddie Taylor som frontman och både sjunger och spelar solon, något han aldrig gjorde med Jimmy Reed. Musiken håller hög klass och framförs precis så som Chicago Blues ska göras. Detta är minst lika bra som Jimmy Reed. Skivan på bilden ”Big Town Playboy” utgiven av Charly 1980 är en av dom få samlingsplattor som täcker över större delens Eddies solokatalog från 50-60-talet. Så har ni missat denna mannens soloverk så är det bara att dyka ner i skivbackarna och börja leta, för detta kan man inte vara utan!

Ett klipp från den fantastiska dokumentären ”Antone’s Home of the Blues” angående Eddie Taylor

Helgens skörd 2.0

Mance Lipscomb – Texas Sharecropper and Songstester

11091277_1089032241114239_149261457_n

Detta var den första skivan som släpptes på Chris Strachwitz klassiska bolag Arhoolie 1960, som senare spelade in och gav ut skivor av artiser som Lil Son Jackson, Fred Mcdowell, Earl Hooker, Mercy Dee och Lightnin Hopkins.

Jag har känt till denna skivan länge, men aldrig hört den, så det var med stor spänning och förväntan den lades på skivspelaren igår. Vad kan man säga? Texas country blues när den är som bäst, det kan inte gå fel. Mance framför standards så som Goin’ Down Slow och Baby Please Don’t Go helt akustiskt och övertygar en hundraprocentigt med känslan av låtarnas handling. En riktig gåshudsframkallare än hans framförande av Blind Lemons Jack ‘o Diamonds, där inget annat än en fickkniv används som slide. Det blir inte mycket mer blues än så här.

ROBERT JR. LOCKWOOD 1915-2006

lockwood

Robert Junior Lockwood är enligt mig den mest fulländade och kompetenta blues gitarristen av dem alla. Han var en rytmgitarrist med mycket jazz och ackordskunskap. Han kunde få vilken vanlig blues 12a som helst att bli både intressant och svängig. Han var gitarristernas gitarrist.

”Robert showed Robert Junior, but he wouldn’t show nobody else” – Johnny Shines

Robert Lockwood blev upplärd av ingen mindre än Robert Johnson i Helena, Arkansas då hans mamma hade ett av-och-på förhållande med den mytomspunna blueslegenden. I slutet av 30-talet strålade Lockwood samman med Sonny Boy II, som blev ett av de mest inflytelserika partnerskapet inom blues med deras dagliga framträdande på radioshowen King Biscuit Time, det elektriska soundet var något som inspirerade Muddy Waters och Jimmy Rogers till att göra samma sak i Chicago.  På 50talet kom Lockwood själv till Chicago där han han spelade med Little Walter, John Brim, Sunnyland Slim, Eddie Boyd, Roosevelt Sykes och många fler.
MI0002508568

1960 tar han sig till New York med Otis Spann för att tillsammans spela in mästerverket Otis Spann Is The Blues för Candid Records. Skivan är släppt under Spanns namn men Lockwood har lika mycket utrymme. Några utav Lockwoods tidiga sidor för Bluebird från tidigt ’40tal som Little Boy Blue och Take A Little Walk With Me får nytt liv och förenas tillsammans med modernare nummer som My Daily Wishes. Lockwood visar att han bemästrar både country och post-war electric blues.
Candid gav senare ut en minst lika bra skiva vid namn Walking the Blues med överblivet material från samma studiosession. Så har man inte hört (vad man känner till) eller är nyfiken på Robert Junior så är det helt klart dessa två skivor man ska införskaffa.