”FrankIe Lee Sims sings and plays the Texas Blues til’ it hurts. His voice is mean as the Texas sun, and his guitar can make a grown man leave his home”
Ja detta är det första man läser om man vänder på konvolutet till denna vinyl utgiven av Specialty 1970, en samling med alla sidor som Frankie spelade in för bolaget under 50talet. Hans gitarr fick mig inte att lämna mitt hem, men visst blev den denna skiva snabbt en favorit. Musiken här påminner till en början om Lightnin’ Hopkins (som var hans kusin). Särskilt då Lightnin’s sidor för Herarld, där han spelar elektriskt. Det är släpiga slönummer eller pulserande boogies, med enbart komp från trummor och ibland munspel. Likt många andra Texas bluesmän går han i spåren av Blind Lemon Jefferson. Det är ingen renodlad Country Blues, men inte heller någon T-Bone eller Gatemouth Brown. Franke befinner sig någonstans emellan, och gör det på sitt egna originella sätt. Under sent 50 tidigt 60-tal efter sin tid med Specialty spelade han in för Ace Records, där det tog en klar vändning åt West Coast soundet med piano, saxofon och fullt ös. Tänk er Guitar Slims onda tvilling. Frankie fick aldrig se sin musik få ett nytt liv med den stora Folk Revivalen på 60/70-talet, utan istället fick möta samma öde som många andra bluesmän från hans tid. Men han blir först ut att uppmärksammas här på min lilla blogg.
goteborgblues 